Hansson de Wolfe United på iTunes: Sveriges Steely Dan

Publicerat den 2020-11-11

När jag först emigrerade i början på åttiotalet kom möbler och allt annat jag ägde över i en tjugo fots container. Snart därefter tog jag ytterligare en container till Amerika i mitt handbagage efter ett sverigebesök: ett kasettband med Hansson de Wolfes album med just den titeln.

Hemlängtan eller sentimentalitet, jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor från den tiden. När jag bodde i Sverige och längtade tillbaka till Amerika spelade jag kassetter med inspelad radiomusik och när jag väl hade flyttat hit köpte jag ibland svensk musik för att spela här.

Med åren har jag då och då stött på mina Hansson de Wolfe United album men kunde knappt hitta något om dem på nätet. Men härom dagen råkade jag av en slump se att bandet återförenades för tio år sedan och har återutgivit hela sin katalog plus en del nytt material, som jag omedelbart provsmakade på iTunes.

Det slog mig den här gången att deras musik fortfarande känns ny och spänstig och deras texter fräscha, intelligenta och känsloväckande. De påminner mig om Donald Fagen och Steely Dan, som jag också ofta återvänder till när många av deras samtida verkar åldrade och livlösa.

Donald Fagen och Walter Becker omgav sig med studiomusiker som kom och gick under åren, men deras ”sound” var deras eget. Fagens sångröst var alltid berättande, med tydligt uttal och utan musikalisk övertjusighet.

Steely Dan från 1973:

Steely Dans storhetstid var under sjuttiotalet och början av åttiotalet, men de producerade nytt material, tillsammans eller separat, långt därefter. 2017, efter Walter Beckers död, skrev Rolling Stone:

Från sina tidigaste dagar som jazzälskande Bard college hipsters till sin storhetstid som krångliga sofisto-pop-estetiker var paret alltid den märkligaste typen av hitmakare som fyllde sina låtar fulla av så många krångliga ackord, dunkla referenser och färgglada karakteriseringar som möjligt. Ändå, mot alla odds, skapade de sin egen stolta nisch i den klassiska rockrepertoaren.

Steely Dan från 2000:

Just nu, när jag sällan har tillfälle att prata svenska, är det som om svenska sångtexter förflyttar mig långt bort i tid och rum, från pandemins Nya Sverige i Nordamerika till tidiga åttiotalets Sverige.

Några gamla favoriter jag nu spelar på min Bose, via bluetooth från min iPhone, är Lyx och Rock’n’roll och jazz. Utan grannar eller rumskamrater fyller jag min röda stuga med svenska sångtexter:

Toner ur framtiden, toner från förr

Når till min kammare, genom min dörr

Väcker upp mina drömmar till verklighet

Den vill jag möta med min nyfikenhet

Jag är fångad i musiken

Jag kan smälta som en glass

Känner hettan i rytmiken

Jag äskar er i evighet,

Rock’n’roll och jazz

Jag vill smaka alla toner

Lära känna varje klang

I mitt hjärta föds visioner

Musiken är ett äventyr

Där alla kan nå varann,

Där vi alla når varann

Tiden speglas i musiken

Allting har sin melodi

Där finns revolten, romantiken

Livet är att leva i vår egen tids magi

Lyx är ett regn i natten,

Ett himmelsvatten som löser mina problem

Jag lovar dig ett märkligt fenomen

Lyx är en paus i tiden mitt i striden,

En blick som får mig att le

Jag lovar dig en sällsam orkidé

Frågan om lyx är en känsla

Lyx, lyx är en nyans

Lyx är en dag på rymmen

Med alla sinnen öppna för en romans

Jag lovar dig,

Den finns där någonstans

Lyx är en kyss på kinden, ett ord i vinden

Som får ett hjärta att slå

Jag lovar dig, det händer då och då

Frågan om lyx är en känsla

Lyx är en nyans

Jag ser ett värde i varenda liten sak för sig

Jag ser ett värde och den lyckan vill jag unna mig

Jag ser ett värde i varenda liten sak för sig

Jag ser ett värde och den lyckan vill jag bjuda dig

Musiken i mitt långtidsminne finns nu var jag än vill höra den. Som reklamen för den första iPoden annonserade 2001: 1,000 songs in your pocket. Även Hansson de Wolfe United sånger jag trodde var näst intill förlorade.

Anglosfären?

Publicerat den 2020-08-09

På drottningens namnsdag i år läste jag en tankeväckande artikel i The Wall Street Journal.

Andrew Roberts ställer frågan hur Storbritannien kan överleva och blomstra efter Brexit i en värld som verkar komma att bestå av tre block: USA, Kina och EU. Svaret, menar han, ligger i att göra det abstrakta begreppet ”Canzuk”-unionen till en realpolitisk verklighet.

”Anglosfären är namnet som ges till alla de länder i världen där majoriteten av människor talar engelska som sitt första språk, där nästan alla har liknande åsikter och delade värderingar. De fyra ”Canzuk” -länderna Kanada, Australien, Nya Zeeland och Storbritannien är en historiskt prominent delmängd av denna större grupp, och det finns ett växande argument att någon form av federation bland dem – med fri handel, fri rörlighet för människor, en ömsesidig försvarsorganisation och kombinerade militära kapaciteter – skulle skapa en ny global supermakt allierad till USA, Anglosfärens stora ankare.”

Som svensk-amerikansk anglofil kände jag ett par extra snabba hjärtslag när jag läste artikeln. Trots att jag inte bor i ”Canzuk”- unionen (men dock inom gångavstånd från Kanada) så känner jag starka band till den. Jag köper mina skjortor och byxor från England och mina skriverier har fått stor spridning inte bara i USA, utan också i Kanada och Australien. I ett köksskåp har jag en gammal tekanna och en burk med te och i kylskåpet har jag cheddarost, Schweppes tonic och en liten flaska gin. Och jag insisterade nyligen, apropå mina amerikanska böcker, att jänkarna har fel när de alltid sätter punkt innanför citationstecken vare sig citatet är en del av eller hela meningen.

Det grämer mig, och detta anses säkert politiskt icke-korrekt och fullkomligt oförsvarbart, att spanska har blivit officiellt andraspråk här. I mina trakter är franska andraspråket, men kedjebutiker som Lowes byggvaror har skyltar på engelska och spanska, som är onödigt och faktiskt hånfullt mot äldre medlemmar av den lokala minoritetsbefolkningen.

Språket enar oss, vem kan förneka det? Varför läser jag Svenska Dagbladet? Varför vill jag läsa mina svenska favoritförfattare på svenska? Därför att de nyanser och de känslor som språket förmedlar resonerar med min identitet. Och varför läser jag amerikanska författare på engelska? Därför att jag därmed kan förstå dem genom min egen tydning av deras ordval mot min egen bakgrund efter att ha tillbringat 48 år i det här landet.

Sverige hade, när jag bodde där, gratis utbildning, med finansiellt stöd vad jag kommer ihåg, för att lära ut svenska och integrera invandrare i den svenska kulturen och det svenska samhället. Detta betyder inte att invandrarnas kultur på något sätt är förbjuden, lika lite som svenkättlingarna i New Sweden måste be om ursäkt för att de äter knäckebröd, kaviar och sill eller för att de dansar schottis och firar midsommar.

Att bo i USA innebär att höra på telefonen vilken siffra man ska trycka på om man vill prata spanska. Det känns som mitt nya land har kluvits sedan jag först kom hit. Vi måste alla lära oss olika fackspråk, datorspråk och politikerspråk, men det är inte populärt att förespråka ett nationalspråk i enighetens namn.

Det ska bli intressant att se om Canzuk blir en slags virtuell hemtrakt inom min livstid. Jag kan säkert konstruera det så i mitt eget medvetande vare sig det förverkligas eller inte av politikerna.

Amerikansk Sommarmusik för Min Generation – SiriusXM

Publicerat den 2020-08-03

På mitten av sjuttiotalet spelade jag in kasettband från radion varje gång jag åkte till Amerika. Nu, på satellitradion i mina bilar och på iPhone appen, har jag samma upplevelse: Hundratals kanaler inklusive soft-jazz kanalen Watercolors och 70 och 80-talskanaler samt en sommarspecial som heter Yacht Rock Radio. Där spelas de populäraste låtarna från mina första år i Amerika.

Hear Kenny Loggins, Steely Dan, and more on SiriusXM’s Yacht Rock Radio | Hear & Now
— Read on blog.siriusxm.com/yacht-rock-radio-back-for-summer/

ÖVERGÅNGSÅR

Publicerat den 2020-08-02

Tidigt i min karriär emigrerade jag till Nordamerika. Nu, när jag har uppnått officiell pensionsålder men fortfarande arbetar, har jag brutit upp igen. När ett plågsamt äktenskap visade sig bortom allt hopp sade jag upp mig, både där och på min arbetsplats där jag var chefsläkare.

Jag flyttade till vårt lilla torp långt norrut i New Sweden och tog en trekvartstjänst utan administrativt ansvar. Nio månader efter flytten, med hästarna trygga och installerade i ladan utanför köksfönstret och en del husprojekt undanstökade tänkte jag att mitt nya liv kunde komma igång med grannar och kollegor hemma på middag och nya vänner, kanske kontakt med andra hästägare.

Coronaviruset satte stopp på alla sådana planer. Jag har fortsatt leva som enstöring, pratar bara med grannarna över staketet när de promenerar förbi och lämnar inte tomten om det inte är absolut nödvändigt. Hästarna är mitt sociala nätverk förutom barn och barnbarn, som inte har kunnat komma och hälsa på de senaste månaderna. Vi får, som alla andra, använda teknikens underverk för att hålla kontakten.

Jag har haft mycket tid att tänka och skriva. Jag har min första bok (under mitt riktiga namn; Peter Granne är en pseudonym) i affärerna, min andra är i korrekturstadiet och manuset till min tredje börjar redan ta form. Livet är fridfullt, utan svåra interaktioner hemma och utan press att lösa problem eller skapa policy på mottagningen.

Det sägs att det tar ett och ett halvt år efter en makas död eller en skilsmässa innan livet kan börja igen, att man behöver denna tid att i stillhet bearbeta förlusten. Nu, när inte bara mitt hemliv och arbetsliv har förändrats, utan hela världen, undrar jag hur resten av mitt liv kommer att bli.

Jag befinner mig nu i början av mitt andra övergångsår och undrar utan någon ängslan om detta helt enkelt är min nya, permanenta verklighet. Om så är fallet, tänker jag, har jag fullständig frid med det.

Jag har redan, utan att banta, men genom att laga hälsosam mat och göra alla gårdssysslor utan maskiner, uppnått den kroppsvikt jag hade när jag var i tjugoårsåldern. Jag har kunnat sluta ta min blodtrycksmedicin och jag har slutat oroa mig för framtiden. Jag tillbringar flera timmar varje dag med mina arabhästar, inte bara med stallsysslor, utan sitter också ofta nära dem när jag läser eller skriver. Jag njuter av solvärme och sommarbris, kvällskaffe och solnedgångar med mina flickor.

Jag har mer eller mindre slumpmässigt lärt mig att leva i nuet och att ta in och att integrera min omgivning, naturen i min närhet. Jag har förskjutit min tyngdpunkt från min hjärna till resten av min kropp, för att inte säga mitt hjärta, precis som det talas om i mindfulness-litteraturen.

Jag läste en artikel av Bruce Feiler i The New York Times som börjar:

”Italienarna har ett underbart uttryck för hur våra liv ställs på huvudet när vi minst väntar det: Lupus in fabula. Det betyder ’vargen i sagan’. Just som livet går smidigt kommer en demon, en drake, en diagnos, en nedskärning. Just när vår saga verkar bli verklighet hotar något stort och skräckinjagande att förstöra allting.”

Så var det under vad som skulle bli sista tredjedelen av min övergångstid. På något vis lyckades jag dock på egen hand acceptera min fortsatta isolering och mina nya begränsningar och fördjupade därmed mina tankar och skärpte mina sinnen. Istället för att bli en mer social människa än jag hade tillfälle till under den sista hälften av mitt äktenskap har jag utan särskilda ceremonier styrt mitt liv i motsatt riktning och på den vägen har jag samlat nya intryck, nya prestationer och nya vänner långt härifrån som jag bara känner genom våra skrivna ord.

Feiler använder sitt nya ord ”lifequake”, ”livsskalv” eller kanske ”livsbävning”. Han säger att efter denna uppryckning följer en övergång. Livsbävningar kan vara vårt eget beslut att bryta up eller en yttre omständighet, som vargen i sagan. Men övergången är självvald, ett nyskapande av vårt liv efter uppbrottet.

”Vi måste välja att ta stegen och gå igenom processen som vänder rädsla och oro till förnyelse och tillväxt”, fortsätter han.

Enligt Feilers analys har övergången tre faser, ”det långa avskedet”, ”den stökiga mitten” och ”en ny början”. Avskedet är inte till personer eller omständigheter utan till vårt gamla jag.

Känslorna vi måste leva med under övergångstiden är oftast rädsla eller ledsamhet. Ritualer eller symboliska engångshandlingar kan vara ett sätt att gå vidare. Kreativitet kan lyfta oss framåt och revidering eller omskrivning av vår livshistoria, där vår nya plan framstår i ljuset av det som hänt, kan vara ett annat sätt att klara övergångsperioden.

Allt detta, en solig lördagseftermiddag i början av augusti, framstod som helt självklart där jag satt i solljuset och den milda sensommarbrisen framför stallet och läste och skrev på min iPad:

Ensamstående, ungdomlig men nästan vithårig svensk läkare och författare som lever ett stillsamt lantliv med hästar och litteratur, då och då fyrtiotalsmusik, Bossa Nova, James Taylor, Åsa Jinder eller till och med Lars-Erik Larsson.

Inte precis vad jag trodde skulle hända, men alldeles perfekt ändå.

Hölass, Hölast

Publicerat den 2019-01-21

Min första bilresa i Amerika var i en vit herrgårdsvagn (så hette det i Sverige på den tiden, och min pappa vägrade säga Combi eller Stationsvagn om sina volvobilar). Min amerikanska värdfamilj mötte mig vid Bostons Logan Airport mitt i natten; Loftleidir- planet var mycket försenat.

Jag hade fantiserat om att de säkert hade något typiskt amerikanskt vrålåk, kanske en Cadillac. Istället visade sig min transport bli en tio år gammal bil av ett märke som inte längre tillverkades och som inte riktigt hunnit bli klassiker ännu: en Studebaker. När vi äntligen kom fram stod det ytterligare en Studebaker, en tvådörrars kupé, på uppfarten.

Stationsvagnen var mycket oansenlig och lastutrymmet var fullt av hö; det visade sig att min familj hade en häst på tomten inom gångavstånd från affären i förorten en timme från Boston. Är det någon tillfällighet at jag nu bor med en eller två hästar i en före detta mindre lantgård inom gångavstånd från affären i en by en timme från närmaste större stad? Eller att jag har en vit herrgårdsvagn, eller ska vi kalla den SUV, som ibland har en provsmaksbal (jag saknar svenskans ordsammansättningsfrihet!) hö där bak?

Snörök

Publicerat den 2018-03-31

På långfredagens eftermiddag sitter jag med hästen intill ladans södervägg och vi njuter av den klena vårsolen – ett typiskt svenskt beteende, för mig i alla fall. Hon är arabhäst med polskt blod. Men jag kan tänka mig at man även i Polen gläder sig åt vårsolen.

Från både väster och öster hör vi fiskmåsar. Havet ligger några hundra meter i båda riktningarna. Här och där ser jag barmark, brunt fjolårsgräs. Jag sluter mina ögon och njuter av vårtecknen och tanken på at det snart blir sommar en gång till. Mina tankar går även detta år till Olle Adolphsons Kalypso om våren: “För vintern har varit alltför lång…”

Som läkare vet jag att många människor med depression mår som sämst nu på våren, men för mig känns det som mina sinnen är mer öppna och världen omkring mig är mer inbjudande än under det gångna halvåret.

Så där sitter jag intill väggen på min campingstol medan min arabiska prinsessa tuggar på sitt hö och en timme glider sakta undan. Jag reflekterar på hur temperaturen just nu är densamma i norra Maine och här vid kusten, men när jag var där uppe igår gick snön vid vårt lilla torp upp till midjan. Om en månad blir det tio Fahrenheit-grader varmare där, motsatt mot under vintermånaderna. Det är skillnaden mellan inlandsklimat och havsklimat.

När luften börjar kallna och solen döljer sig bland allt tjockare moln stänger jag stalldörren och bär ut de svarta plastsäckarna från de senaste dygnens stallrengöring. När jag har lastat släpkärran full tittar jag ut över hästhagarna. Där stiger en vit rök från det tunna snölagret.

Jag tänker, ännu en gång, på ett ord från det gamla landet. Det finns så många fina ord där. Här i Amerika sätter man mellanslag mellan ord som man vill placera tillsammans, men vi svenskar trycker ihop dem och den närhet vi skapar på det sättet mellan tillsynes orelaterade ord är vacker poesi. Dagens svenska ord är snörök. Jag tar en bild med min mobiltelefon. Tänk, när mobiler började få kameror tyckte jag att det var ologiskt att kombinera telefoni med fotografi. Nu vet jag knappt var någon av mina vanliga kameror är.

Telefoni och fotografi är som synen inför mina ögon, tillsynes orelaterade men ändå tjänande samma syfte; min iPhone sparar intryck och idéer och sätter mig i kontakt med omvärlden så jag kan dela med mig av dem. Snöröken över hagarna är bara en övergångsform av vanligt vatten, samma vatten som i Atlanten runtom mig, i snön på marken och i luften jag andas.

Snörök. Ett vårtecken.

Nyår från Sverige – Rapmusik och Tennyson

Publicerat den 2018-01-01

Världen har på ett sätt blivit mindre med åren, men också mer splittrad. Man kan välja sina nyheter beroende på åsikt tack vare kabel-TV och internet. Amerika tittar inte längre på samma kvällsnyheter eller på Johnny Carson klockan halv tolv.

Den här gången firade vi ett stillsamt nyår med en tidig middag hemma och istället för att gå på fest eller titta på firandet vid Times Square ställde jag min iPad på bordet och klickade på SVT Play.

Så satt vi innanför frostiga fönster i vårt sjuttonhundratalshus vid Atlantkusten, omgivet av djup snö och månljus med termometern strax under tjugo minusgrader och tittade på skansenpubliken i regnkläder och scenframträdarna med uppknäppta vinterkläder.

Här verkade det som om alla svenskar kunde känna sig hemma, men samtidigt lite främmande. Utbudet spände från rapmusik till en nyinvandrad sångare med oklanderlig svenska till en engelsksjungande svensk stjärna som jag aldrig hört talas om och till Tennysons dikt, även den framförd av någon som blev berömd efter min tid I Sverige.

Det kändes på en gång vant och ovant. Det var också något som fattades, men jag visste inte vad.

Vi sökte på youtube och jämförde med äldre uppläsningar av ”Ring, klocka, ring”. Då insåg jag att dikten var läst utan tidigare års passion, och även att klockorna verkade klenare den här gången.

Nyår med klena klockor, med artister jag inte känner igen, helt smidigt direktsänt till min iPad långt ifrån mitt födelseland, på det språk jag sällan talar längre…

Resten av nyårsaftonen satt jag med blandade känslor av närhet och avstånd, gemenskap och främlingsskap, svenskhet och världsmedborgarskap.

Titta på Helgonet

Publicerat den 2017-07-11

En vanlig måndagskväll halvligger jag i min campingfåtölj med ett glas italienskt rödvin vid min sida. Hästarna tuggar hö och getterna idisslar och smågrymtar förnöjt.

Jag har tittat på BBCs nyhetssajt och läst The New York Times. Mina tankar går till hur jag lärde mig engelska på allvar genom att se på TV, lyssna på uttalet och läsa översättningen i nedkanten av bildskärmen.

Jag öppnar Safari på min iPad och går till Amazon.com. Varje gång jag handlar där, och vi köper nästan allt där eftersom vi bor mer än en timme från många specialaffärer, tänker jag på Volvo Amazon, den ursvenska bilen och minns min kompis Calle Svanbergs militärgrågröna exemplar med den långa växelspaken.

Jag klickar på “video” och söker på Helgonet. Det var ett av mina favoritprogram på sextiotalet. Roger Moore var min favoritskådespelare, och jag följde honom självklart till rollen som James Bond.

Ett par klick senare tittar jag på en episod jag halvminns från tioårsåldern. Helgonet körde en vit Volvo P1800 (eller var den gul? Jag har läst om det, men de klassiska episoderna var ju i svartvitt.)

Roger Moore var född samma månad som min mamma, som dog 2012. Jag sålde hennes sommarstuga och köpte den havsfastighet i Amerika där jag nu tittar på Helgonet i den med huset sammanbyggda ladan. Första gången jag tittade på Helgonet fick jag gå ett par kilometer honom skogen till Går’n, där jag och mina kusiner och ibland några vuxna trängdes framför TVn, som stod i en stor hall i farmors och farfars hus. Man hade inte TV i vardagsrummet på landet på den tiden.

Efteråt, i junis midsommarljus eller augustis kvällsmörker, gick jag ensam genom tallskogen till sommarstugan, där fotogenlampor lyste, där det inte fanns el, vatten eller telefon.

När jag var tolv eller tretton fantiserade jag om att en gång bo i ett hus med egen minibiograf där jag kunde se på filmer när jag ville. Pappa hade trådspelare som kunde spela in radioprogram. Inte kunde jag ana hur snart videobandspelare skulle göra varje TV-apparat till hembiograf. Nu har jag inte ens TV; jag kan titta på Helgonet, svensk julotta eller precis vad jag vill närsomhelst och nästan varsomhelst på min iPad. Mobilnätet täcker inte hela min delstat ännu.

Jag känner mig inte gammal, trots alla fantastiska uppfinningar och förändringar jag varit med om att se. Igår klippte jag gräsmattor i ett par timmar med en gammalmodig icke-motordriven minigräsklippare med en medelpuls kring 130, drygt dubbla åldern. Jag minns hur pappa vid sjuttio års ålder sa att han inte kände sig så gammal som det lät.

Jag är snart där, jag också. Och jag gillar fortfarande Helgonet, mer än ett halvsekel efter debuten.

Älgspegel

Publicerat den 2016-10-06

Härom dagen var jag tillbaka i Caribou. Det var en solig septembersöndag med höstfärger i lövträdsdungorna utefter vägarna och omväxlande gröna gräsmattor, blågröna broccolifält och bruna, uppvältrade potatisåkrar.

Plötsligt såg jag en älgtjur på ett av fälten ett par kilometer från vår lilla röda lantgård. Han verkade planera att korsa vägen, så jag passerade honom och saktade sedan farten. Mycket riktigt korsade han landsvägen och gick ner i diket. Jag satt stilla med mina varningsblinkers på och betraktade honom i backspegeln. Men sedan verkade han ångra sig och gick tillbaka upp på vägbanan. Han tittade sig omkring och bar sig sedan långsamt av österut mot Fort Fairfield.

Jag knäppte några bilder på älgen i backspegeln med min iPhone och tänkte på ordet älgspegel, som jag tror hänvisar på den sortens korta pelare med speglar i överkanten som man en gång i tiden trodde skulle skrämma älgarna från att vilja korsa vägbanan. Sådana finns på vägen mot Van Buren. Folk kallar den vägsträckan ”Moose Alley”, eller “älgbanan”.

Här, som när jag bodde i Sverige, tycker jag alltid att det är något speciellt med att se en älg, även om det händer ganska ofta i Caribou.

Midsommar i New Sweden

Publicerat den 2016-09-09

Midsommardagen, Caribou, Maine, långt uppe i nordöstra hörnet av Förenta Staterna, tre timmars bilväg norr om Bangor, sju timmar norr om Boston. Här ligger milsvida potatisåkrar inramade av björk och gran. Här blommar lupiner, smörblommor och prästkragar.

Vi svänger in vid Burger King. Anna känner igen byggnaden, likadan i varje stad från kust till kust, och hojtar ”Fries, pappa, fries”. Erik stämmer in ”Dajs, dajs”. Styrservon gnisslar lite när vi backar in herrgårdsvagnen i en parkeringsruta. Solskenet och de trettiotvå celsiusgraderna slår emot oss när vi kliver ut från skyddet av luftkonditionering och tonade rutor. Sommaren kom sent i år, men nu är den här, det råder det ingen tvekan om. Annas folkdräkt är skrynklig baktill, strumporna korvar sig kring vristerna och mössan har vi inte hjärta att sätta på henne i värmen.

Inne hos Burgarkungen är det svalt. Över högtalarsystemet sjunger James Taylor ”That’s why I’m here”. På väggen hänger ett stort Carl Larsson-tryck. Det skulle verka underligt och vilsekommet i våra trakter, men Caribou ligger på tröskeln till en liten svenskbygd. Hit har vi och många andra mer eller mindre svenskättade rest för att fira midsommar.

En mil norr om Caribou ligger New Sweden, som grundades 1870 av förre ambassadören W.W. Thomas. Han rekryterade svenska bondfamiljer på uppdrag av Maines guvernör. En speciell kommission hade beslutat att bästa sättet att starta jordbruksproduktion i norra Maine var att transplantera en hel koloni svenskar. Så kom det sig att 51 män, kvinnor och barn firade midsommar tillsammans i Göteborg den 23 juni 1870 för att klockan tolv följande dag avsegla med ångbåten Orlando mot Maine. De hade värvats genom föredrag och annonser med löften om etthundra acres mark per familj i en av Amerikas rikaste bygder med behagligt, svenskt klimat. 233 år tidigare hade örlogsskeppet Calmare Nyckel avseglat från Göteborg till New Sweden i Delaware; kanske var det till minne av den resan ambassadör Thomas’ svenskkoloni i Maine också tog namnet New Sweden.

Den första gruppen anlände lördagen den 23 juli. En vecka senare kom första tillskottet till den lilla kolonin: Anders Westergren, som råkat läsa om New Sweden i tidningarna i Bangor och genast beslutade sig flytta dit. Innan årets slut hade folkmängden nått 114, och vid tioårsjubileet 1880 inräknades 517 själar. I vår bilatlas anges folkmängden till 738.

Erik verkar mätt. Han börjar smeta och kasta omkring med maten. Anna sitter där i sin gula folkdräkt med en blå pappkrona med Burgarkunginsignier och flirtar hejdlöst med alla förbipasserande. Min fru inspekterar damtoaletten för blöjbytesmöjligheter, men det är samma toalett som i Bangor och Boston och Albuquerque – inget skötbord, bara sten¬plattor på golvet och varmluftsfläkt istället för pappershanddukar. Det blir blöjbyte i bilen, sedan en lekstund i gungorna och kanan bakom restaurangen innan vi selar in barnen i baksätet och kör till New Sweden.

Vi var där i går eftermiddag och klädde majstången bakom New Sweden Historical Museum, under svensk och amerikansk flagg. Anna hade plockat blommor i förväg. Hon ville till en början inte släppa dem ifrån sig, men uppmärksamheten från turister och gammalsvenskar fick henne att koncentrera sig på kameror och komplimanger mer än på de reströtta prästkragarna. Vi återsåg en och annan svensk vi hade träffat tre år och två barn tidigare, då vi råkade resa hit på ”fel” helg och bestämde oss för att återvända en midsommar. Det bor en handfull infödda svenskar här, och också några amerikaner, som har bott i Sverige. Den största upptäckten vid vårt första, barnlösa besök i New Sweden var prästen i Gustaf Adolph Lutheran Church, Hans Andrae, från min barndoms Norrköping. Han och jag räknade ut att han måste ha varit en av mina scoutledare på mitt första läger.

Medan vi väntar på midsommardagens dansuppvisning och ringlekar, och i ett fåfängt hopp om att få barnen att sova middag, kör vi en runda. Vi passerar avtagsvägar till Sweden och Westmanland. I Jemtland, på väg mot Stockholm, passerar vi Everett Larssons lanthandel. När Coca Cola erbjöd honom en gratis neonskylt med Coca Colasymbol i hörnet, råkade de amerikanisera bort ena s-et i Larsson. Han brydde sig inte om att klaga.

Vi svänger av till höger mot Stockholm. Landet är högt här. Björkarna är kortvuxna. Namnskyltarna på brevlådorna vi passerar ger en hemtam känsla: Andersson, Hede, Quist, Jepson och så vidare. Många hus flaggar både amerikanskt och svenskt denna dag. Vi anländer så något snopna i Stockholms centrum, som bara består av ett halvdussin hus. Vi tar ett kort på postbaracken genom bilfönstret.

Midsommarfirandet når sin höjdpunkt i Thomas Park. Alla sjunger den amerikanska nationalsången och några av oss följer efter med ”Du gamla, du fria”. Folkdansgruppen ”The Little Folks” tågar in med majstången och en ny blågul fana, donerad av Föreningen Svenska Flaggan i Göteborg. Kameraslutarna klickar och smattrar när de folkdräktsklädda barnen kliver upp på scenen och börjar dansa ”Uppå källarbacken”. Denna barngrupp grundades till New Swedens hundraårsjubileum av Monica Soderberg från Stockholm. Hon driver en ”Scandinavian Gift Shop” i Caribou. Gruppens nuvarande ledare är amerikanska. Då och då märks det, som i ”Lasse går i ringen”, när alla barnen sjunger ”och så promenArar vi”.

Anna står upp i bänken och klappar händerna och svänger med höfterna. Erik åmar sig otåligt och börjar skrika. Jag får lov att gå en sväng med honom. Så är det Annas tur att röra på sig lite mer. Vi går och gungar en liten stund. Så småningom blir det ringlekar mellan utomhusarenans bänkrader, efter de vuxna dansarnas uppvisning och några irländska eller skotska folksånger, hur de nu har hamnat i midsommarprogrammet. Därmed är årets firande slut. Vi utbyter adresser med nyfunna svenska vänner från olika håll i Maine och lovar att komma tillbaka nästa år igen. Anna och Erik dansar och hoppar på scenen. De protesterar när vi säger att det är dags att åka hem. Anna säger att hon vill åka tillbaka till motellrummet istället.

Inom tio minuter sover båda i baksätet. Vägen söderut går nästan spikrakt. Vi lämnar New Sweden och en del av vårt svenska känslobagage. Jag tänker tillbaka på hur sällan vi firade midsommar på riktigt när vi bodde i Sverige. Nu åker vi trettio mil för att se en majstång. Bilstereon spelar James Taylor igen, men inne i mitt huvud går Horgalåten.

(juni 1986)